jag gråter ingenting längre. förtränger alla känslor som är jobbiga och vill inte träffa någon alls egentligen. överväger att stanna hemma från fest bara för att jag inte orkar träffa någon som kan tänkas fråga hur läget är. som skrattar och är glad. som är allt som jag själv inte orkar vara. 

jag flyttar hemifrån om 12 dagar. lämnar landet lagom och staden jag hatat så innerligt. gatorna jag spottat på och åkrarna vi lekte oss leriga på som barn. julskyltningen som alltid är samma och statt och biobaren och playbar och slivers övervåning. bänken i hoglands park jag hånglat på kl 22 en onsdagskväll i korta shorts. den andra bänken i hoglands park där jag satt och grät efter att min första pojkvän gjorde slut med mig. den tredje där han jag fortfarande är kär i gjorde slut med sin dåvarande flickvän för att bli ihop med mig istället. tonårsrummen med ångest i väggarna och mamma och pappa och fyra små söta syskon och alla skorna i hallen. studentviken där jag hade min första fylla och saltö och studentviken där vi hånglade i det grumliga vattnet och hoppade från hopptornen. alla äventyr alla nätter allt förbjudet och alla kompisar. allt som hänt för första gången och även de som hänt för sista. 

men det knäppaste av allt är: jag vet inte ens om jag är ledsen över det? ledsen över att jag beter mig som en dålig kompis eller ledsen över att jag lämnar MIN stad för någonting som jag ändå vet är tusen gånger bättre? ALLT är förvirrande och det går inte att sätta ord på någonting för hur jag än formulerar mig blir det bara fel. hur många tårar jag än pressar tillbaka vet jag att det förr eller senare kommer explodera. och aldrig sluta. 

[AGGRESSIVELY APOLOGIZES FOR BEING A BAD FRIEND AND AN UNPLEASANT PERSON TO BE AROUND] 

hejdå för ett tag.